En berättelse om ett Kins Domain



Vi som bor här i denna ekoby heter Mikhail och Panaila Belopavlinny och vi har bott här sedan 2008 berättar Mikhail.

Vi bor här permanent i Belopavlinnore på vår Släktgård i en by som heter Milenki i Kaluga Regionen nedanför Moskva.

”Jag föddes i Leningrad 1984, jag bodde också med min familj i Georgia men vi flyttade senare till Grekland och jag gick i skolan där. När jag var 17 år träffade jag Panaila i skolan. När jag slutat  i skolan började jag på ett musikinstitut på ön Korfu men jag avslutade aldrig mina studier för vi bestämde oss för att flytta till Ryssland och skapa en Släktgård för oss.”


Panaila vill också berätta: ”Jag är Panaila Belopavlinnaya. Jag föddes i byn Ilich i Chimkent Oblast i Kazakstan, som ligger längre bort i Ryssland ner mot Kina. När jag var 12 år flyttade min familj till Grekland. Där utbildades jag till designer. Jag arbetade en kort tid som designer för skyltfönster som visade berömda kläd- märken.”

Mikhail och Panaila bestämde sig för att resa till Ryssland 2008 för att finna en ekoby i vilken de skulle kunna bo tillsammans. De reste runt till 11 ekobyar i Ryssland, även längst bort i Abakan. Men de återvände till början av sin resa och bosatte sig i Milenki i Kaluga Regionen där de ha levt sedan dess.



Nu vill jag tala om det viktigaste för oss, säger Mihail. När Panaila och jag träffades i Aten var vi bara 16-17 år gamla. Vid den tiden visste vi inte vad vi ville ha ut av livet, vi hade inga klara mål, vi hade inga hemliga drömmar. Vi drev med strömmen och hade inte någon speciell inriktning.

Lite senare föll Vladimir Megres böcker, bildligt talat i mina händer – på den tiden fanns endat några få av dem ihos bokhandlarna i Aten. Lite senare läste också Panaila böckerna. Vi började att tolka och förstå det som vi läst tidigare tillsammans och det blev uppenbart vad som saknades i vårt liv. En idé om vad vi önskade av livet blev klarare för oss – vi ville leva på en underbar plats, tillsammans med naturen, omgivna av likasinnade männikor. Vi villa älska och ta hand om en trädgård, att föda lyckliga barn som skulle leva på detta sätt tillsammans med oss.


Som ett resultat kändes också vårt äktenskap starkare. Vi utformade en plan och flera år senare flyttade vi till Ryssland. Under de åren innan vår flytt arbetade vi så att vi skulle ha tillräckligt med resurser för den första tiden. Vi arbetade mycket och ibland var det svårt men glädjen över att röra oss framåt mot vårt mål kom att kompensera för våra svårigheter.





Som ett resultat kändes också vårt äktenskap starkare. Vi utformade en plan och flera år senare flyttade vi till Ryssland. Under de åren innan vår flytt arbetade vi så att vi skulle ha tillräckligt med resurser för den första tiden. Vi arbetade mycket och ibland var det svårt men glädjen över att röra oss framåt mot vårt mål kom att kompensera för våra svårigheter.

Vi trodde att svårigheterna skulle upphöra så snart vi fått vår mark. Vi fantiserade om en vacker plats där vi skulle möta människor i vackra kläder med ljusa, vänliga och visa ögon. Dessa människor skulle komma fram och hälsa oss med ryska sånger och dragspelsmusik och söta barn med intelligent uppsyn skulle springa runt om kring oss. Bakom dessa människor skulle vi se hus med snidade fönster och dörrkarmar inbäddat i trädgårdarnas blomsterprakt. Vi trodde absolut på detta, när allt kom omkring fanns vid den tiden redan bosättningar, som vi tänkte besöka. vilka var sex, åtta och tio år gamla. Vi tänkte att man med tiden skulle kunna förverkliga vad som helst på en sådan bosättning.

När vi besökte bosättningarna insåg vi i vilken utsträckning deras bosättning inte motsvarade våra förväntningar. Ju mer vi rest förstod vi mer och mer klart att alla bosättningar var en eller en annan version av verkligheten idag, dagen nivå av medvetande och attityderna hos de människor som skapade bosättningarna just då. Skillnaden mellan dagen bosättningar mot de slaviska Vedryssarna, vilka hade beskrivits i böckerna var naturligtvis enormt.  Vi mötte människor i vanliga kläder. Vi såg inga snidade fönster eller vackra trädgårdar, istället åtskilliga små lador. Men i varje bosättning såg vi åtminstone en släktgård där människor hade utvecklat sin mark mer än de andra. Ofta var dessa mycket vackra och tjänade som exempel för de andra släktgårdarna.


När vi slutligen kom ända bort till Abakan insåg vi att vår dröms bosättning inte skulle serveras på en fat åt oss, vi hade inte gjort någonting i livet som skulle förtjäna en sådan gåva. Drömmen om vår släktgård bodde inom oss och väntade på att vi skulle förverkliga den på den mark vi valde, för oss och för våra barn. Detta skulle verkligen bli en betydelsefull prestation. Vi beslöt att återvända till Milenki, som vi tyckte mer om än de andra och här började vi skapa vår släktgård eftersom vi då såg hur vi skulle göra för att skapa den vackra bild som var beskriven i böckerna. Om vi rörde oss längst vår riktiga väg så skulle också människor runt oss se skönheten och vilja försköna sin egen släktgård.. Vi ville tjäna som ett exempel precis som de vackra släktgårdar som vi hade mött. Det är detta som varit vår uppgift fram till idag och vi vill fortsätta på denna väg.

Nu tänker vi att för närvarande är det mycket viktigt att det uppstå modeller av släktgårdar. Dessa släktgårdar ska demonstrera i sin skönhet människors lyckliga liv på Jorden, människor som är friska, begåvade, självförverkligade och framgångsrika i alla sina åtaganden, Låt det uppstå en bild av en lycklig familj som lever på sin Släktgård. Och låt denna bild motsvara verkligheten så att alla grannar kan bekräfta den. Låt dessa släktgårdar tjäna som en förebild för alla som är beredda att tro att det kan bli en bra utveckling på Jorden.

Vi ska göra allt för att vår släktgård Belopavlinnoe skall vara bland dem.